Detta blogginlägg är skrivet av Orsakullan.
Det känns som en sten fallit från mina axlar. Om jag bara låtit stenen falla tidigare. Det är som när man står vid en bro och tittar ner på det mörka vattnet som strömmar nedanför. Jag brukar stanna vid broar och titta ner, när William var riktigt liten och vi bodde på Galgberget lekte vi Puh-pinnar och slängde ner pinnar…
Läs hela inlägget av Orsakullan här –> Jag är fri, fri från känslan av att sitta fast! Jag följer strömmen dit den bär.
